Förlossningssmärta

Förlossningssmärta kan för många kännas överväldigande. Som förstföderska är förlossningssmärtan något man aldrig upplevt förr - och det kan vara skrämmande. Som omföderska har man minnen från förra förlossningen - vilket kan ge ångest inför den stundande förlossningen.

I dagens samhälle ser vi på smärta som något negativt, något som måste tas bort, något som hindrar oss i vardagen. Men det finns en annan synvinkel. Istället för att enbart tänka negativt kring smärtan så finns det en positiv aspekt. Smärtan talar om för oss att något inte står rätt till i kroppen, smärtan är en varningssignal som säger; vila, ta det lugnt, stressa ner, låt kroppen läka. Att vara mer lyhörd för smärtan kan säga oss mycket om våra kroppar. Var sitter smärtan? I knät, men var i knät finns smärtan? Vad exakt är det som är fel, och hur ska jag göra för att läka? Om man istället tar en smärtstillande tablett och fortsätter som vanligt, så får kroppen inte en chans att läka skadan, och i värsta fall blir skadan värre. Knepet är att inte vara rädd för smärtan, utan analysera den och se den som en vägledare för vad din kropp behöver.

Men förlossningssmärtan är en helt annan smärta än den vid är van vid. Förlossningssmärtan uppkommer inte för att säga att det har skett en skada, den säger inte att något är fel inuti kroppen. Tyvärr är vi så vana vid att smärta betyder skada, så när förlossningen startar så kan känslor som rädsla, ångest och panik uppkomma. Att vilja fly från situationen och fly från sin kropp är inget ovanligt under en förlossning.

Men om vi åter igen börjar analysera smärtan så kan vi få ett helt annat perspektiv. Vad exakt är det som gör ont under förlossingen? Vi kan börja med värken: Var i kroppen gör värken ont, är det hela kroppen? Nej. Är det hela magen? Nej, men nu närmar vi oss. Det är nämligen inte själva livmodern som gör ont vid en värk, utan det är något mycke mindre: Livmoderhalsen/livmodermunnen. Det är den lilla flaskhalsöppningen till livmodern som skapar smärtan. Denna lilla öppning har hållt sig stark och tätt försluten under hela graviditeten, den har lyckats hålla sig stängd trots flera kilos tryck från fostervatten och bebis i 9 månader. Vilken bedrift!! Tänk om du skulle hålla i en ca 7 kilos vikt i handen, under 9 månader. Det hade ingen orkat, men lilla tappen klarade det :-) Så när det väl är dags för att öppna sig, så tar det emot lite (tappen är ju så stark!). Värken skapar en sammandragning i livmodern som trycker ner bebisen mot livmodertappen, så att tappen sakta men säkert öppnar sig. Det är alltså livmodertappen som skapar hela förlossningssmärtan, inte livmodern, inte magen, inte kroppen. Smärtan är molande som börjar svagt för att sedan öka tills den når sin topp, där det sedan vänder och dalar bort. Likt en bergstopp (upp över toppen och sedan ner), eller som en dalgång (ner i gropen för att sedan vända uppåt och ut igen). Smärtan är inte konstant, utan den kommer och går i vågor, mot slutet är de 1 minut långa med bara någon minut emellan. Men det finns alltid en paus! En paus från smärtan så att du som födande kvinna kan hämta nya krafter.

                              

Om man kan fokusera och analysera på detta sätt, så kan man också känna var smärtan kommer ifrån, och känslan av att "det gör ont överallt" försvinner. Det blir lättare att hantera smärtan när man vet var den befinner sig; man kan stänga in den, koncentrera den på en plats istället för att låta den sprida sig i hela kroppen.

Att tänka på detta sätt är bra när inget annat funkar för att distrahera från smärtan, när den blir så stor att man inte kan göra annat än att tänka på smärtan. Istället för att få panik och upprepande tänka/skrika att "det gör ont, det gör ont, det gör ont överallt", så underlättar det att analysera smärtan man känner för att få ett grepp om den, för att få ett grepp om situationen och göra den hanterlig.

 

21 May 2013